PARAMORE
Kategori: Allmänt
Hej!
I dag vaknade jag upp stel, mörbultad, en och annan blåmärke samt värdelsn träningsvärk i benen. Både framsida, baksida, rumpa och vader.
Varför, undrar ni då? Här kommer storyn:
Igår vid halv ett var jag och Linnéa färdiga för att ta oss till Allphones Arena, som ligger i Olympic Park här i Sydney. Vi hade packat en påse med frukt, vatten och godis för att ägna ett par timmar i väntan på insläppet till konserten med Paramore! Det var riktigt, riktigt varmt och soligt så vi hade smörjt in oss ordentligt.
Vi tog bussen 394, om jag minns rätt, och hoppade av vid central stationen. Där köpte vi tur- och retur tågbiljetter till Olympic Park, $6.20 fick vi betala för dem var. Vi hoppade på tåget som tog oss till Lincombe och där bytte vi tåg till Olympic Park. Väl framme gick vi på toa och väntade en stund på Linda, som vi skulle gå med. Linda var dock sen i och med allt bygge utav kollektivtrafiken så vi gick till kön i förväg.
Vi hittade köns ände, som hade slingrat sig till köns första del, och som tur var var det i skugga! Egentligen tänkte vi vara sneaky och sätta oss i mitten (därmed längst bort ifrån början) men vi var duktiga och satte oss sist. Bara fem minuter senare märker vi att alla ställer sig upp och på tre sekunder börjar hela kön skena mot köns början, och ja. Vi var fula och sprang med. Trångt, knökigt och massor utav folk hade vi helt plötsligt hamnad bland de 150 första och med cirka 5000 personer bakom oss, efter att en security vakt förklarat läget. Men Linda då? Jo, hon hoppade faktiskt in genom kravallstängslet...
Linnéa väntar ivrigt.
Efter ungefär två timmar, ungefär 17.30, började de släppa in folk, vi hade tur och vakter avbröt kön precis bakom oss. Vi fick visa upp våra biljetter, få band runt handleden och sedan indelade i sektioner, eller fållor. Detta var inoimhus. Efter en halvtimma eller så, började de släppa in oss. Vi stod i tredje fållan, så när vi fick gå in i arenan var vi kanske 6-9 m ifrån staketet längst fram, helt sjukt!!
Ganska precis enligt avsatt tid (19.00) började första förbandet spela, Twenty One Pilots. Det var enbart två killar på scenen och de spelade rockig hiphop typ, inte riktigt min smak. I och med att sångaren ställde sig på publiken (ja, han STOD på deras händer) och kasta sig ut och fick visserligen igång publiken började tryckandet. Jag som är stor i detta land lyftes liksom upp, som om man inte stod på sina fötter liksom. Vi hade ett par TOP fans bredvid oss, killar, som var helt galna. Man kan itne låta bli att bli glad för deras skull liksom!
Våra snygga armband.
Efter att TOP spelat, så var det paus kanske 20 minuter i väntan på You Me At Six. Det är ett band jag hört mycket utav, men inte allt. De spelade dock en del jag inte hört, men jag älskade det jag kände igen vilket visserligen var typ fyra låtar, men ändå! Efter halva deras framträdande fick vi till slut ge upp och gå åt höger. Trycket var enormt och ljudet sämre så långt fram. Det är lite som Linnéa sa "Antingen får man se eller så får man höra". Jag tyckte det var läskigt när de tryckte på så otroligt, jag var så nära att ramla flera gånger att det inte var kul längre. Som Linnéa också sa "Är man med i leken får man leken tåla". Men för mig blev det mer fokus på att försöka stå upp än att njuta av kosnerten. Så vi gick lite åt sidan och bakåt, där det var betydligt lugnare. Visst, vi såg sämre men enligt mina ögon var det ändå okej eftersom jag var längre än de flesta och så långt borta stod vi inte!
You Me At Six.
You Me At Six spelade ungefär en timma och kanske en halvtimma senare kom de vi alla väntat på: PARAMORE!!!
Hela publiken skrek, min gåshud gjorde att jag nästan började gråta och de började spela Grow Up, tillslut rann tårarna på mina kinder ändå. Det var helt underbart, fantastiskt och helt obeskrivligt! Det var sådant tryck och Hayley måste vara en helt underbar människa, så sjukt fin.
Låt nummer två var Fast In My Car och jag var inte sen med att skrika/sjunga och hoppa! Det var så bra tryck och alla verkade ha en underbar stund tillsammans, haha. Efter en stund med våra nya platser försvann Linda framför oss, så hon fick nog platser närmre men jag och Linnéa stod bredvid varann, eller stod och stod... Vi hoppade mer, skrek och skratta, sjöng och hade så himla, himla kul.
Redan nu kan jag säga att mina bilder är kassa, men åh ni skulle känna känslan därinne, helt galet! Tredje låten var Decode och här skrek publiken helt galet, alla blev galna haha. Ignorance kom efter det, därefter Interlude: I'm Not Angry Anymore med uekuluelen. Stavas det så? Now spelades och min hals sved. Därefter kom Daydreaming och även här ett halleluja-moment, det var så fett jäkla mäktigt att få se! When It Rains till följt utav Last Hope och alla hade något slags ljus lysandes. Då är det vackert att kolla bakom sig och se alla tusen ljus lysa fram och tillbaka. Brick By Boring Brick spelades och efter det var uekuele-låten Interlude: Holiday. Efter detta hade Hayely lite snack med alla delar utav publiken, sidorna, bakerst och vi på golvet om att ALLA ska dansa till Crushcrushcrush det löftet höll jag, haha. Eller kanske mer hoppande, men ändå... Ain't It Fun spelades med gospelkör, vilket var jätteroligt, därefter spelades Pressure. Sedan spelades Misery Buisness och en lycklig tjej fick komma upp på scenen och fick en mick att sjunga tillsammans med Hayley. Hon gjorde det jättebra! Hörde inte direkt om tjejen kunde sjunga bra/dåligt men hon levde ut på scen och det var så kul att se! Jag tror att om jag hade hamnat där uppe hade jag nog också hoppat omkring och levt, haha.
Efter Misery Buisness så sprang hela bandet ut och det var "slut". Alla vet ju hur det är med det... De kom upp igen på scen och spelade Part II, vilken var minst lika mäktig som Daydreaming. Så bra! Sedan spelade Still Into You och jag får gåshud utav bara minnet, bollar ramlade ned ifrån taket, konfetti sprutade ut och alla sjöng till tonerna... Efter det tackade de för sig och konserten var slut.
Stämningen var på topp genom hela konserten och det var det bästa konsert jag nånsin varit på! Sådant tryck, go och härlig stämning! Nu var jag glad att vi valde platser lite längre bak ändå, i och med trycket bakåt-framåt. Det gav kanske mindre närhet men sjukt bra översikt och närvaron var ju där ändå. Jag är så glad och tacksam att vi gjorde det här! Vi bokade biljetterna i somras vilket då var en ren chansing, vi visste ju inte om vi skulle kunna se dem eller inte. Detta var alltså anledningen till att vi valde att stanna i just Sydney och pröva lyckan här!
Vi tog bussen 394, om jag minns rätt, och hoppade av vid central stationen. Där köpte vi tur- och retur tågbiljetter till Olympic Park, $6.20 fick vi betala för dem var. Vi hoppade på tåget som tog oss till Lincombe och där bytte vi tåg till Olympic Park. Väl framme gick vi på toa och väntade en stund på Linda, som vi skulle gå med. Linda var dock sen i och med allt bygge utav kollektivtrafiken så vi gick till kön i förväg.
Vi hittade köns ände, som hade slingrat sig till köns första del, och som tur var var det i skugga! Egentligen tänkte vi vara sneaky och sätta oss i mitten (därmed längst bort ifrån början) men vi var duktiga och satte oss sist. Bara fem minuter senare märker vi att alla ställer sig upp och på tre sekunder börjar hela kön skena mot köns början, och ja. Vi var fula och sprang med. Trångt, knökigt och massor utav folk hade vi helt plötsligt hamnad bland de 150 första och med cirka 5000 personer bakom oss, efter att en security vakt förklarat läget. Men Linda då? Jo, hon hoppade faktiskt in genom kravallstängslet...
Linnéa väntar ivrigt.
Efter ungefär två timmar, ungefär 17.30, började de släppa in folk, vi hade tur och vakter avbröt kön precis bakom oss. Vi fick visa upp våra biljetter, få band runt handleden och sedan indelade i sektioner, eller fållor. Detta var inoimhus. Efter en halvtimma eller så, började de släppa in oss. Vi stod i tredje fållan, så när vi fick gå in i arenan var vi kanske 6-9 m ifrån staketet längst fram, helt sjukt!!
Ganska precis enligt avsatt tid (19.00) började första förbandet spela, Twenty One Pilots. Det var enbart två killar på scenen och de spelade rockig hiphop typ, inte riktigt min smak. I och med att sångaren ställde sig på publiken (ja, han STOD på deras händer) och kasta sig ut och fick visserligen igång publiken började tryckandet. Jag som är stor i detta land lyftes liksom upp, som om man inte stod på sina fötter liksom. Vi hade ett par TOP fans bredvid oss, killar, som var helt galna. Man kan itne låta bli att bli glad för deras skull liksom!
Våra snygga armband.
Efter att TOP spelat, så var det paus kanske 20 minuter i väntan på You Me At Six. Det är ett band jag hört mycket utav, men inte allt. De spelade dock en del jag inte hört, men jag älskade det jag kände igen vilket visserligen var typ fyra låtar, men ändå! Efter halva deras framträdande fick vi till slut ge upp och gå åt höger. Trycket var enormt och ljudet sämre så långt fram. Det är lite som Linnéa sa "Antingen får man se eller så får man höra". Jag tyckte det var läskigt när de tryckte på så otroligt, jag var så nära att ramla flera gånger att det inte var kul längre. Som Linnéa också sa "Är man med i leken får man leken tåla". Men för mig blev det mer fokus på att försöka stå upp än att njuta av kosnerten. Så vi gick lite åt sidan och bakåt, där det var betydligt lugnare. Visst, vi såg sämre men enligt mina ögon var det ändå okej eftersom jag var längre än de flesta och så långt borta stod vi inte!
You Me At Six.
You Me At Six spelade ungefär en timma och kanske en halvtimma senare kom de vi alla väntat på: PARAMORE!!!
Hela publiken skrek, min gåshud gjorde att jag nästan började gråta och de började spela Grow Up, tillslut rann tårarna på mina kinder ändå. Det var helt underbart, fantastiskt och helt obeskrivligt! Det var sådant tryck och Hayley måste vara en helt underbar människa, så sjukt fin.
Låt nummer två var Fast In My Car och jag var inte sen med att skrika/sjunga och hoppa! Det var så bra tryck och alla verkade ha en underbar stund tillsammans, haha. Efter en stund med våra nya platser försvann Linda framför oss, så hon fick nog platser närmre men jag och Linnéa stod bredvid varann, eller stod och stod... Vi hoppade mer, skrek och skratta, sjöng och hade så himla, himla kul.
Redan nu kan jag säga att mina bilder är kassa, men åh ni skulle känna känslan därinne, helt galet! Tredje låten var Decode och här skrek publiken helt galet, alla blev galna haha. Ignorance kom efter det, därefter Interlude: I'm Not Angry Anymore med uekuluelen. Stavas det så? Now spelades och min hals sved. Därefter kom Daydreaming och även här ett halleluja-moment, det var så fett jäkla mäktigt att få se! When It Rains till följt utav Last Hope och alla hade något slags ljus lysandes. Då är det vackert att kolla bakom sig och se alla tusen ljus lysa fram och tillbaka. Brick By Boring Brick spelades och efter det var uekuele-låten Interlude: Holiday. Efter detta hade Hayely lite snack med alla delar utav publiken, sidorna, bakerst och vi på golvet om att ALLA ska dansa till Crushcrushcrush det löftet höll jag, haha. Eller kanske mer hoppande, men ändå... Ain't It Fun spelades med gospelkör, vilket var jätteroligt, därefter spelades Pressure. Sedan spelades Misery Buisness och en lycklig tjej fick komma upp på scenen och fick en mick att sjunga tillsammans med Hayley. Hon gjorde det jättebra! Hörde inte direkt om tjejen kunde sjunga bra/dåligt men hon levde ut på scen och det var så kul att se! Jag tror att om jag hade hamnat där uppe hade jag nog också hoppat omkring och levt, haha.
Efter Misery Buisness så sprang hela bandet ut och det var "slut". Alla vet ju hur det är med det... De kom upp igen på scen och spelade Part II, vilken var minst lika mäktig som Daydreaming. Så bra! Sedan spelade Still Into You och jag får gåshud utav bara minnet, bollar ramlade ned ifrån taket, konfetti sprutade ut och alla sjöng till tonerna... Efter det tackade de för sig och konserten var slut.
Stämningen var på topp genom hela konserten och det var det bästa konsert jag nånsin varit på! Sådant tryck, go och härlig stämning! Nu var jag glad att vi valde platser lite längre bak ändå, i och med trycket bakåt-framåt. Det gav kanske mindre närhet men sjukt bra översikt och närvaron var ju där ändå. Jag är så glad och tacksam att vi gjorde det här! Vi bokade biljetterna i somras vilket då var en ren chansing, vi visste ju inte om vi skulle kunna se dem eller inte. Detta var alltså anledningen till att vi valde att stanna i just Sydney och pröva lyckan här!