Tankar
Kategori: Allmänt
Åh, är så glad för så mycket! Dels för att jag ska snart åka hem, men för att denna resan gett mig så mycket. Jag ser själv hur klyshig första meningen låter... Men den må så vara. Tack vare min mentor Linnéa så har jag lärt känna mig själv så mycket mer än vad jag någonsin kunnat göra på egen hand.
Jag har lätt för att tänka på mig själv sist och andra före. Jag är otorligt duktig på att hitta fel hos mig själv och jag har helt enkelt lätt att använda mig själv som slagpåse. Egentligen är detta inget nytt, men Linnéa har hjälpt mig (redan långt innan resans början) hur jag skulle kunna bemöta, hantera och acceptera det. Jag måste acceptera min natur. Jag är som person väldigt rädd och osäker på att andra ska bli besvikna på mig. Jag har i otroligt många år alltid sett mig som en person som är mindre värd än andra.
Men frågan jag ställer mig nu är.
Klarar jag det här? Eller är jag allt det jag alltid trott jag varit? Dålig, värdelös, tjock, ful, oattraktiv och helt enkelt en sämre människa?
Hur många gånger har inte jag tvivlat på mig själv? Anklagat mig själv som person för att det blev som det blev? Känt mig sämre som kvinna, som person? Jämfört mig med andra och alltid varit någons andra val när jag hade denna som mitt första? Alltid satt andras välmående före mitt eget? Jag har aldrig frågat mig själv varför. Jag har alltid skyllt på mig själv. Mitt utseende. Mig själv som person.
Men jag börjar inse att jag är nog värd allt det fina som livet ger. För den jag är och den jag kommer att bli. För alla gånger jag sätter andra före mig själv trots de inte gör desamma. För alla gånger jag är ärlig mot mig själv. För alla gånger jag ställer upp. För jag är så lyckligt lottad för att ha så fina vänner, så betydelsefulla vänner. För sådan fin familj jag har. Min underbara mamma, mina bästa bröder. För alla tuffa tider jag gått igenom och för all kärlek jag sprider. För varje gång jag vågat öppna upp min bröstkorg och visat mig sårbar. För varje gång jag vågat göra saker när jag tvilvat på mig själv. Varenda gång jag lyckats ändra tankegångarna ifrån destruktivt till positivt.
För tack vare livet har jag en fin, ren själ. Jag har det. Det är inte alltid strålande tider, men det kommer alltid tid till det. Det kommer att komma tuffare tider. Men så länge jag ser mig själv som min bästa vän, som huvudpersonen i mitt liv så kommer allt fixa sig.
Jag har lätt för att tänka på mig själv sist och andra före. Jag är otorligt duktig på att hitta fel hos mig själv och jag har helt enkelt lätt att använda mig själv som slagpåse. Egentligen är detta inget nytt, men Linnéa har hjälpt mig (redan långt innan resans början) hur jag skulle kunna bemöta, hantera och acceptera det. Jag måste acceptera min natur. Jag är som person väldigt rädd och osäker på att andra ska bli besvikna på mig. Jag har i otroligt många år alltid sett mig som en person som är mindre värd än andra.
Men frågan jag ställer mig nu är.
Klarar jag det här? Eller är jag allt det jag alltid trott jag varit? Dålig, värdelös, tjock, ful, oattraktiv och helt enkelt en sämre människa?
Hur många gånger har inte jag tvivlat på mig själv? Anklagat mig själv som person för att det blev som det blev? Känt mig sämre som kvinna, som person? Jämfört mig med andra och alltid varit någons andra val när jag hade denna som mitt första? Alltid satt andras välmående före mitt eget? Jag har aldrig frågat mig själv varför. Jag har alltid skyllt på mig själv. Mitt utseende. Mig själv som person.
Men jag börjar inse att jag är nog värd allt det fina som livet ger. För den jag är och den jag kommer att bli. För alla gånger jag sätter andra före mig själv trots de inte gör desamma. För alla gånger jag är ärlig mot mig själv. För alla gånger jag ställer upp. För jag är så lyckligt lottad för att ha så fina vänner, så betydelsefulla vänner. För sådan fin familj jag har. Min underbara mamma, mina bästa bröder. För alla tuffa tider jag gått igenom och för all kärlek jag sprider. För varje gång jag vågat öppna upp min bröstkorg och visat mig sårbar. För varje gång jag vågat göra saker när jag tvilvat på mig själv. Varenda gång jag lyckats ändra tankegångarna ifrån destruktivt till positivt.
För tack vare livet har jag en fin, ren själ. Jag har det. Det är inte alltid strålande tider, men det kommer alltid tid till det. Det kommer att komma tuffare tider. Men så länge jag ser mig själv som min bästa vän, som huvudpersonen i mitt liv så kommer allt fixa sig.