Dagens påminnelse
Kategori: Allmänt
Roadtrip 3.0
Denna videon snickrade Linnéa ihop idag! Där får ni resterna utav vår roadtrip! Där stannade vi vid en liten sjö (djuret som simmar i en sjö) samt grottorna.
Nu mår jag sådär sjukt bra, har en sjukt go känsla i magen. Livet är underbart nu, just NU, precis här och nu. Jag har badat och lekt i poolen med Linnéa, chillat (läs svettats) i solen och bara varit idag. Ibland behövs dessa dagar också! Vi har gjort hemmagjort iste också, vilket blev mycket lyckat!
Jag har ringt och pratat med vårt första hostel och det var bara att ringa när vi landat i Cairns på onsdag så hämtar de oss på flygplatsen. Nu är klockan runt halv sex och vi har tänkt att gå en promenad Mitch berättade för oss igår som tar ungefär 40 minuter. att gå promenaden.
En sak jag funderat över är hur förvaltar man livet som mest? Seeze the day/Carpe Diem känns ju realtivt uttjatat men sant. Men hur gör man då för att ta vara på varenda dag som om den vore vår sista? Någon med konkreta tips? Det är så svårt att sätta sig in i situationen att man kan bli påkörd eller ja, helt enkelt dö nästa dag. Det är lätt att säga men svårare att faktiskt ta till sig, tycker jag. Ibland kan jag komma på mig själv att hamna i något slags "vänte"-läge där jag går och väntar på att något speciellt ska hända. Som de senaste dagarna har jag egentligen bara gått runt och väntat på att få åka till Cairns. Men så kom jag på mig själv att njuta av tiden här hos Mitch och Magnus också, det är ett minne jag alltid kommer bära med mig, så varför inte göra det minnet glittrigt?
Det är så lätt att dagdrömma, drömma sig bort. Tänka på hur det kommer att bli eller allra värst hur det varit. Det är otorligt viktigt enligt mig att försöka att inte gräma sig för mycket över saker som varit eftersom det redan hänt och inget att göra åt. Det känns ibland hårt att tänka så, men det är trots allt sant. Alltid är det saker man undrar varför man gjorde som man gjorde, eller tänk om man hade gjort på ett annat sätt... Men jag brukar ändå glädja mig över att jag aldrig medvetet gör dåliga val varken för mig själv eller andra. Det som hände har hänt och det var väl någon mening med det.
Det är samma sak som att alltid tänka i framtiden. Bara om man slutar jobbet mår jag bättre, bara jag håller ut till helgen eller tänk nästa år när jag slipper detta. Känner ni igen er? Men framtiden spelar ingen som helst roll just ändå. Eller på sätt och vis, men glöm inte nuet. Det vi egentligen kan påverka är nuet som är just nu! Hur vill vi må? Hur vill vi tänka? Hur vill vi känna?
Vad jag känner, tänker och mår om ett år från och med nu är egentligen inte så relevant. (Nu tänkte jag skriva emot mig själv att jo, det är det ju visst! Det är sant men jag tror ni förstår hur jag menar ändå) Därför är det så himla fiffigt att varje morgon kickstarta vår egna dag med positiv tanke om sig själv. Kanske vaknar man upp och vet att det är en jobbig dag på jobbet, att mjölken är slut och att bilens rutor måste skrapas. Man bestämmer själv hur man vill må, hur man ser på saker och ting. Testa själv att börja dagen med att säga "YES" och göra en superman i sängen än att tänka "NEJ" och dra täcket över huvudet. Tänker du låta ännu en dag glida förbi, likt alla andra i en grådaskig vardag, drömmande om sommaren eller bättre tider? Det finns ingen mer perfekt dag än just idag att må bra! Så ryck upp dig lite, se saker ifån ett nytt perspektiv. Kanske dags att hitta på en ny frukostrutin när mjölken ändå är slut? Skrapa fram ditt namn på bilens rutor?
Jag vill se tillbaka på livet med en glittrig ram, eller kanske för att passa mig bättre, med nitar och läder. Ni förstår nog. Jag vill inte ens minnas mina mörkaste dagar fyllda utav ångest, tvång, svält och trams som något dåligt. En tid som andra kanske kan känns igen sig vid fast i deras liv, bara vill suddas ut och göras ogjorda och kanske ville även jag det. Men egentligen inte, förtusan! Det har format mig så mycket och när jag ser tillbaka var det bara en transportsträcka till något annat.
En del människor kan störa sig på alla super positiva människor som jämt är pigga och glada, varför är de så störande glada för? Jag har själv varit sådan och samtidigt fått en inre kamp om varför känner jag så för? Varför blir jag negativ till en positiv person för? Kanske för jag avundades hur någon kunde vara sådär glad, positiv och framåt utan att egentligen lyfta ett finger för att känna just så. Kanske var det avund. Avund på att få vara glad.
Men så är det inte längre. Istället känner jag mig för det mesta för den där positiva och glada personen. Jag försöker verkligen vara positiv och må bra till den mån jag själv kan påverka, vilken oftast är rätt stor. Jag hoppas ha en slags lätthet med mig, att jag är en person som är lätt att umgås med och är glad, trevlig och att man blir glad utav mig. Det handlar inte alltid om att jag skrattar hysteriskt och nästan gör i byxan var tioende minut men att man kan vara sig själv med mig. Att din yttre kostym inte spelar någon som helst roll.
Just idag var en sådandär dag då jag påminde mig själv om just detta, och nu sitter jag här och är nöjd med allt jag åstadkommit och gjort. Förtusan, det finns så mycket jag kan oroas över, söndertänka och lägga onödig energi på men icke. Nu ska jag bara njuta och må bra.
