Tankar a lá Elin
Kategori: Allmänt
Nu sover ni. Eller ni borde. Det är natt i Sverige och snart lunch tid här i Sydney. Idag vaknade jag av mig själv (som alltid) klockan sju. Eller fyra minuter i sju för att vara exakt! Linnéa sover alltid en stund längre än mig och under tiden hon mornar sig så kollar jag av alla händelsen på mobilen och de sociala medierna. Tragiskt kanske, men effektivt! Hela dagen har ju gått hos er under vår natt så det är en del att uppdatera sig om!
Efter ett kortare samtal med min mamma! Finns ingen bättre start på dagen! Det värmer så att trots att vi är så långt borta är vi ändå så nära. ♥
Egentligen har vi bara varit på gymet idag, så har inget att uppdatera om. Men jag har funderat på en del saker. Pratat med Linnéa om det också. Efter samtalet med mammut började hjulet spinna. Jag skulle säga att man kan kalla det att "prata om viktiga saker".
Något jag lärt mig utav Linnéa är vikten av ärligheten. Ärlighet är så viktigt! Dels att man inte ska ljuga, men det är självklart. Utan mer att man ska våga vara ärlig med allt. Hur ofta frågar man inte varann "Hur är läget?" Och man svara per automatik "Bara fint, själv då?" även fast man har en klump i halsen, oro i bröstet och egentligen känenr sig stressad, ensam och eländig. Inte för inte kan jag med handen på hjärtat också tro att man itne alltid vill höra ärligheten, hur ska man reagera om någon svarar "det är verkligen skit alltihopa, jag mår urkasst." Men man ska inte vara rädd för att höra svaret eller svara på frågan. Det är så viktigt att vi slutar hålla sanningarna ifrån varann, men framför allt oss själva.
Något jag lärt mig de senaste åren är att det är okej att känna alla känslor. Jag ska aldrig behöva skämmas, gömma eller dämpa moina känslor. Jag ska heller aldrig behöva försvara dem. Jag ska kunna säga till mina närmaste att jag är jätteglad, jätteledsen eller jätterädd. Hur blir det annars? Jo, jag går och håller det inom mig, det blir större och större och tillslut är jag så uppslukad av känslor, tankar och förlorat greppet kring vad man egentligen tänkte ifrån början. Ni vet själva hur skönt det är att verkligen gråta ut, när man är klar är man klar även fast man vill gråta mer finns det liksom inga tårar kvar. Man känner sig tom, men samtidigt är det så skönt att fått gråta ur sig. Precis detta har Linnéa lärt mig att hantera känslor. Våga känna, våga bryta ihop, våga visa vad man känner, våga dela med sig. Linnéa har på många vis, med min egen hjälp, fått mig att förstå att det är bra att dela med sig utav sina känslor. Oftast är det inte så farligt, galet eller så stort som det blir inuti ens eget huvud. Får man bara bolla lite med rätt person så brukar det inte alls vara så allvarligt, eller ett hopplöst fall.
Jag har aldrig förr öppnat upp min bröstkorg, jag har egentligen blottat min strupe förr på det sätt jag vågar numera. Känslan? Fantastiskt. Jag har lättare att gå vidare, släppa saker och framför allt känna saker. Men även acceptera mig själv för de känslor jag har. Det är okej att känna! Förr var jag nog rädd för att känna, satte mig själv i fosterställning och vågade inte lyfta upp huvudet. Metaforer, såklart.
Men det var som Linnéa och jag diskuterade för ett par månader sedan: Om man vågar öppna upp sin bröstkorg, blotta sitt inre, sina känslor och tankar. Säga "har har du mitt hjärta om du vill ha det", visa sig så fruktansvärt skör, naken och sårbar på samma gång kan man faktiskt bara vinna. För även fast du inte vinner kärleken (i detta fall) så är du ändå en vinnare, för du vann över modet. Hur du än gör är man en vinnare på något plan.
Visst är det så! Därför har jag blviit mycket mer ärlig angående hur jag mår, vad jag tänker och känner. Vad som jag får tillbaka är mycket mer säkerhet i mig själv, närmare relatiner med mina närmre samt att jag har blivit modigare! Det är inte så hemskt och farligt att vara känslosam eller visa sig "svag". Vore dumt att påstå att man är svag, man är stark som vågar visa känslor!
Mitt luddiga inlägg kanske inte alls fick det innehåll, riktning eller upplägg som jag så proffisionellt lade upp det i hjärnan. Men det spelar inte så stor roll, för det viktigaste kom nog fram ändå.
1. Våga vara känslosam!
2. Våga vara ärlig mot andra, mot världen och framför allt dig själv.
3. Släpp greppet om hur det "borde vara" och öppna famnen för hur det är.
Uppdaterar senare för idag är det dåligt väder (åskade hela morgonen) så det blir en innedag som kommer innehålla: film, LOST, Tim Tam och ett hejdå till Anthony som åker hem idag.
Efter ett kortare samtal med min mamma! Finns ingen bättre start på dagen! Det värmer så att trots att vi är så långt borta är vi ändå så nära. ♥
Egentligen har vi bara varit på gymet idag, så har inget att uppdatera om. Men jag har funderat på en del saker. Pratat med Linnéa om det också. Efter samtalet med mammut började hjulet spinna. Jag skulle säga att man kan kalla det att "prata om viktiga saker".
Något jag lärt mig utav Linnéa är vikten av ärligheten. Ärlighet är så viktigt! Dels att man inte ska ljuga, men det är självklart. Utan mer att man ska våga vara ärlig med allt. Hur ofta frågar man inte varann "Hur är läget?" Och man svara per automatik "Bara fint, själv då?" även fast man har en klump i halsen, oro i bröstet och egentligen känenr sig stressad, ensam och eländig. Inte för inte kan jag med handen på hjärtat också tro att man itne alltid vill höra ärligheten, hur ska man reagera om någon svarar "det är verkligen skit alltihopa, jag mår urkasst." Men man ska inte vara rädd för att höra svaret eller svara på frågan. Det är så viktigt att vi slutar hålla sanningarna ifrån varann, men framför allt oss själva.
Något jag lärt mig de senaste åren är att det är okej att känna alla känslor. Jag ska aldrig behöva skämmas, gömma eller dämpa moina känslor. Jag ska heller aldrig behöva försvara dem. Jag ska kunna säga till mina närmaste att jag är jätteglad, jätteledsen eller jätterädd. Hur blir det annars? Jo, jag går och håller det inom mig, det blir större och större och tillslut är jag så uppslukad av känslor, tankar och förlorat greppet kring vad man egentligen tänkte ifrån början. Ni vet själva hur skönt det är att verkligen gråta ut, när man är klar är man klar även fast man vill gråta mer finns det liksom inga tårar kvar. Man känner sig tom, men samtidigt är det så skönt att fått gråta ur sig. Precis detta har Linnéa lärt mig att hantera känslor. Våga känna, våga bryta ihop, våga visa vad man känner, våga dela med sig. Linnéa har på många vis, med min egen hjälp, fått mig att förstå att det är bra att dela med sig utav sina känslor. Oftast är det inte så farligt, galet eller så stort som det blir inuti ens eget huvud. Får man bara bolla lite med rätt person så brukar det inte alls vara så allvarligt, eller ett hopplöst fall.
Jag har aldrig förr öppnat upp min bröstkorg, jag har egentligen blottat min strupe förr på det sätt jag vågar numera. Känslan? Fantastiskt. Jag har lättare att gå vidare, släppa saker och framför allt känna saker. Men även acceptera mig själv för de känslor jag har. Det är okej att känna! Förr var jag nog rädd för att känna, satte mig själv i fosterställning och vågade inte lyfta upp huvudet. Metaforer, såklart.
Men det var som Linnéa och jag diskuterade för ett par månader sedan: Om man vågar öppna upp sin bröstkorg, blotta sitt inre, sina känslor och tankar. Säga "har har du mitt hjärta om du vill ha det", visa sig så fruktansvärt skör, naken och sårbar på samma gång kan man faktiskt bara vinna. För även fast du inte vinner kärleken (i detta fall) så är du ändå en vinnare, för du vann över modet. Hur du än gör är man en vinnare på något plan.
Visst är det så! Därför har jag blviit mycket mer ärlig angående hur jag mår, vad jag tänker och känner. Vad som jag får tillbaka är mycket mer säkerhet i mig själv, närmare relatiner med mina närmre samt att jag har blivit modigare! Det är inte så hemskt och farligt att vara känslosam eller visa sig "svag". Vore dumt att påstå att man är svag, man är stark som vågar visa känslor!
Mitt luddiga inlägg kanske inte alls fick det innehåll, riktning eller upplägg som jag så proffisionellt lade upp det i hjärnan. Men det spelar inte så stor roll, för det viktigaste kom nog fram ändå.
1. Våga vara känslosam!
2. Våga vara ärlig mot andra, mot världen och framför allt dig själv.
3. Släpp greppet om hur det "borde vara" och öppna famnen för hur det är.
Uppdaterar senare för idag är det dåligt väder (åskade hela morgonen) så det blir en innedag som kommer innehålla: film, LOST, Tim Tam och ett hejdå till Anthony som åker hem idag.