elinwhirlwind.blogg.se

Nu ska jag berätta om hela flytten, hela första dagen. 

Vi satt som vanligt på gungorna på Peterpans för att få timmarna att gå, och tillslut bestämde vi oss för att gå och käka lunch. Det fick bli kycklingfilé för mig och kycklingschnitzel för Linnéa, mätta och belåtna gick vi de tiotal meter tillbaka till vårt hostel för att hämta vår packning. Klockan började närma sig 12.40 då Danny, som skulle hämta upp oss, skulle ringa och kolla läget. Sagt och gjort så ringde han, jag pratade med honom och jag måste erkänna att jag hade svårt att höra vad han sa för antingn har han typisk australiensk-dialekt eller så bryter han på något. Eller så är det bara jag som inte är van, antagligen är det så. Hur som helst skulle han vara utanför prick 13.00 så vi gick på toa, och gick ner med all packning och väntade. Det lustiga var här att det ligger en turist-byrå liknande grej rakt lver gatan, mitt emot vårt hostel alltså, ett peterpan men ett annat företag. Gissa vem som står där och försöka fånga kunder? Killen som snackade svenska på Bondi Beach!

Hur som helst stod vi och väntade en liten stund I regnet. Eftersom Danny sa I telefonen att han körde en vit mazda kolla vi efter en sådan. Grejen är att de flesta bilar här I Sydney är just vita och dessutom visste vi inte hur en mazda ser ut? Men efter en stund kommer det en vit bil med nerdragen ruta och en man som sitter där och frågar om vi väntar på honom, och vi svarade ja.

Vi sprang över gatan och fick hjälp in med all packning och den relativt korta resan till vårt nya hem I Maroubra. Lite ordväxlingar med Danny under resans gång samt en felkörning senare var vi framme! Jag fick en känsla av att det var varmare I Maroubra än I Kings Cross, vilket jag ansåg vara klart positivt!

In med all packning, säga hej till Allison och Linda som bor bredvid, blev lite rundvisad, packa upp, starta en tvätt och en timma eller så senare lade vi oss på sängen. Jag hade frågat efter wi-fi och fått lösenord. Däremot sa de att det var så segt och man får inte ens upp en sida... Vilket visade sig vara sant. Inte en enda sida fick vi upp! Vi blev lite nedslagna och frågor som att “ska vi bo här I tre månader utan internet?”. Vi blev förargade av att bli så uppgivna av förlusten av internet, hur tragiskt är inte det egentligen? Men jag tänkte att då måste vi klaga för Shirley, och det känns väl inte det roligaste att göra. Det första man gör när man flyttar in är att klaga. Men samtidigt måste jag ju ha internet, banken, kontaken med vänner och familj, ALLT det där måste jag ha. Hur ska jag kunna betala hyra om jag inte kan föra över pengar? Gå till internetcafé var och varannan dag är inget alternativ.

För att inte deppa ihop totalt bestämde vi oss för att gå och handla mat. Jag vill inte vara den som är en fånig tjej, men jag kände mig så ensam och övergiven att inte ens kunna prata med min familj och jag ljuger om jag inte saknar mammas kramar. Det betyder inte att jag vill åka hem, eller har hemlängtan som är brutal men att jag älskar min familj så mycket. Jaha, nu fick jag tårar I ögonen igen. MAMMA: Jag saknar och älskar dig så mycket! Det är lite så att jag vill ha familjen här, visa dem allt jag och Linnéa ändå fixat själva: Resan till sydney, boende, lagat mat, allt det där. Sen saknar jag deras kramar. Jag får be Linnéa om en kram! 

Nu tappade jag spåret lite, haha. Vi fick vägbeskrivning till ett av de närliggande köpcentrumen som har ALLT. Vi valde att handla på Coles, då Aldri känns lite Lidl-varning. Efter en timme eller så (det tar tid att handla när man ska dels hitta, leta priser och dessutom kika på saker man kommer behöva) var vi klara med inhandlandet. Vi hade hittat 1 kg köttfärs för $5 vilket är galet mycket mat till otroligt lågt pris! Vi köpte även sötpotatis och lite andra nödvändigheter till frukost, kryddor, frysta grönsaker etc.

Vi hade bestämt att moussaka a lá Elin & Linnéa skulle bli vårt nästa lagade mål, men vi hade tänkt att skippa det eftersom vi åt så bra på lunchen, men vi gjorde det ändå. Dels av tristress och för att vi var hungriga. Det blev helt okej, vi stekte köttfärs, lök och krossade tomater och lade lager på lager med tunna sötpotatisskivor, på med en delad tomat och permasanost. Under tiden vi lagade mat berättade en kille I huset, Pete, att internet inte brukar vara så här segt utan att det är internet som kommit till sin maximum gräns och måste “fyllas på”. Han sa att det brukar vara riktigt bra. STENEN FÖLL IFRÅN HJÄRTAT! Därefter frågade Anthony om vi ville hänga med och spela lasertag och bowling med några andra för $15. Vi skulle ta en buss vid 18.30 och klockan var då 18.00 och ingen mat var klar än på ett tag. Vi tackade ja men undrade vad vi skulle göra klart maten och inte äta, äta halvklar mat eller strunta I att hänga med. Men istället för att fråga fick vi svar ändå. En kille kom och ville hänga med och hade inte ens gjort mat. Så de var schyssta och väntade på oss. När vi hälsade på honom frågade han om vi var svenskar, men på norksa, för han är norsk, så nu är vi några skandinavier här!

Jag, Linnéa, Pete, Ken, och Anthony tog bussen till stan medan Dasha fick skjuts med Richard. På vägen till bussen och under bussresan fick vi snacka en hel del, vilket är bra! Men vi fick berätta om oss själva, de berättade om sig och de tipsade oss om bra banker, hur bussarna fungerade, vad som är bra att tänka på och så. Eftersom varken jag eller Linnéa har ett tio-kort (du får åka tio gratis åk med buss) eller ens en single-ticket och att det inte fanns ett 7eleven eller liknande I närheten bjöd Pete oss på bussturen dit. När vi kom fram köpte vi oss varsin singe-ticket I en vanlig pressbyrån-liknande butik. Vi hade tänkt att dela på ett 10-åk kort men det fanns bara för studerande och åker vi p ådet och bli tagna så blir det ju böter. Onödigt! Dock var våra single-tickets också för studerande då det också enbart fanns, men det fick gå för dena gången.

Pete måste vara 25-30 år, ifrån England. Varit I Australien I snart två år. Han berättade om hur det var att jobba på farm, och var väldigt lojal och noga med att vi kände oss välkomna. Han åker hem nu I veckan men kommer nog tillbaka I februari.

Ken är alltså norsken kanske 21-24 år någonting. Han är här på samma visum som oss, working holidat visa och på det visumet får man plugga I tre månader, vilket han gjort nu. Han pluggade grafisk design. Om jag minns rätt kommer Ken vara kvar under sommaren.

Anthony var 23 år, skulle fylla 24 nästa sommar om jag tjuvlyssnade rätt, han är ifrån Tyskland men bodde I Frankrike med sina föräldrar på en hästgård där de drev någon slags verksamhet som var att folk kunde komma och rida, och känna på att rida på riktigt. Anthony har varit här I 5 månader och pluggade på universitetet. Han kommer att komma tillbaka I februari.
Det som förvånade mig mest var at han var hästkille. Alltså ingen som tävlar utan hästkille som förstår hästar. Han berättade att han började rida som 6 åring för att hans mamma tvingade honom. Han gillade inte att rida överhuvudtaget, och att galoppera var inte alls kul. Men att han gav sig den på det och galopperade tills hans kände rytmen, kände att hästen och han var ett och just den känslan som fick honom att börja älska det. Det låter kanske otroligt när jag skriver det, men han förklarade det faktiskt så målande också. När han var 12 började han rida dressyr men gav snabbt upp det, för ett hästuppehåll. Sedan åkte han till USA och var där ett år på en ranch där han fick lära sig arbeta med mustanger och det var väl ungefär här jag förstod att det var en hästmänniska på samma nivår som mig. Han kom hem och lärde sig av sitt sto, som han sa, och idag rider han enbart freestyle och natural horsemanship. Trodde aldrig I mitt liv att jag skulle träffa på någon bara sådär, mitt I en stad, som är minst lika erfaren som Christoffer och Rebecca. Om inte än bättre på “tala med hästar”-viset. Han berättade på bussen att han inte gillade alla galopplöp och sådant, att det var lite emot hans syn på hästar. Anthony åker hem under sommaren och kommer tillbaka I Februari.

Dasha (vet inte om det stavas så) är en tjej ifrån Ukraina som bodde en tid I Ryssland och sen flyttat till den franska delen av Canada. Jag pratade inte mycket med henne men hon verkade väldigt snäll, trevlig och lojal vilket de flesta verkade vara I huset! Hon kommer stanna under sommaren I alla fall.

Richard är en vän till familjen, eller huset haha? Med sjuk humor, no kidding. Men han var trevlig, snäll och generös. Köpte in pizza och chips när vi spelade bowling och var väldigt barnslig av sig, han måste varit I alla fall 35 år och berättade att han hade en son som hette Oliver. Jag vet egentligen vad han har för relation med alla I huset men vänner är de och schyss var han också! Innan vi hann träffa han “varnade” dock de andra om att han lite speciell humor, men även att han har en hemsida som skulle hete “richardnfamous” där han lägger upp bilder på sig själv med en kändis, haha. Hur som helst skulle han ha över 2,000 bilder tror jag?

Väl på plats mötte vi Richard som direkt förklarade hur dålig han var på namn. Vi blev namngivna till Mary och Susan. Det roliga var att första var jag Mary sen var Linnéa det. Vi förstod alltså redan direkt att det här är en skön kille, som bjuder på sig själv och tar in en I gruppen på det där humoristiska sättet som gör det så enkelt och självklart allting. Därefter kom Tascha också.

Först spelade vi tre rundor laserton (laserdome i Svearike) och jag är väl ingen talang på det så att säga. Men det är ett kul och enkelt sätt att umgås med andra. Så vi sprang runt och sköt på varann och ja. Det var kul! Efter tre rundor där jag låg näst I botten under alla spelen gick vi en trappa upp för att spela bowling. Här fick vi byta skor och dela upp oss på två banor. Jag, Ken och Linnéa spelade på en bana medan Dasha, Richard, Anthony och Pete på en annan, som låg alldeles bredvid.

Richard frågade mig och Linnéa om vi var bra på att bowla och vi skakade båda på huvudet och sa nej, och jag måste medge att jag ljög inte. För bowling är inte heller en sak inom min talangradie men precis som laserton är det enkelt, roligt och socialt liksom. Men Linnéa kan knappast talat sanning för kvinnan gör strikes efter spärrar och allt vet vad! Men jag lyckades göra två strikes totalt under tre spel tror jag!

Under bowlingen visade verkligen de andra “sina sidor”. Alltså det var galna, hoppa omkring, utmana varann och som Dasha sa “99% of what we doing is a joke.” vilket stämmer himla bra. Men vi var alla glada, alla log och jag själv log väl som ett fån hela tiden för jag kunde inte sluta le helt enkelt!

Richard beställde in som tidigare nämt både pizza, chips (pommes) med dipp. Nu är inte jag den som vågar ta för mig av mig själv med de var verkligen schysst av allihopa och ville verkligen att vi skulle känna oss välkomna och det gjorde vi verkligen. Trots lite brutala skämt (inte mig emot) och höga skratt så hade vi alla kul och man kunde liksom inte låta bli och vara så jäkla nöjd med tillvaron. Jag viskade I Linnéas öra att “hur kunde det bli såhär?” På ett bra sätt alltså, men det har det verkligen. Känns så gött att få lov att komma in I en grupp såhär men ändå ha Linnéa med sig. Att vi gör detta ihop, det är så kul!

När vi spelat klart bowling körde vi laserton en gång till, först ett spel där vi delade oss I två och sedan ytterligare ett då vi var alla mot alla. Efter skratt, svett och en lång kväll tog de kort på oss alla I ett team och ja. Trots de få timmarna vi varit I huset kunde man inte känna sig annat än en av dem!

Klockan var nu närmare halv 12 på natten medan vi promenerade mot bussen. Vi sa hejdå till Richard och gick sista biten själva. Då berättade Anthony om spindlar och andra farliga djur. Att han hittat en hel del I huset... Inte så kul. Men att han också tagit kort på dem, haha. Han hade aldrig sett en orm I huset eller på gatan eller så, utan bara på zoo. Men han sa att om vi träffar på en orm så är de oftast gifitga. Spindlarna är inte alltid giftiga men kan göra ont att bli bitna utav och att hur trevlig är det att träffa en hårig spindel som är lika stor I diameter som en fotboll? Eller handboll kanske. Bussresan hem gick bra och de förklarade hur vi ska komma ihåg vilket stopp vi ska hoppa av på, att det inte alls är kul att hoppa av för tidigt och få gå långt eller hoppa av försent och få gå ännu längre. Kommer du till havet är du tok för långt I princip! Men vi kommer att lära oss, det tror jag allt!

Vi gick hem, det var då Anthony berättade om hästarna för han frågade när jag började rida. På något sätt fick jag ett slag I magen eftersom jag vet med mig att jag inte alls haft varken ork, lust, motivation eller känsla för att rida det senaste halvåret. Som om jag tappat gnistan och faktiskt velat sluta. Men nu när han berättade hur han red, så är det ju egentligen det jag också alltid velat. Fast lite mer academic art of riding kanske, men ändå. Så jag blev lite hoppfull om att kanske kan det kicka igång något intresse igen, vem vet.

Väl tillbaka I huset borstade vi tänderna, jag och Linnéa summerade dagen och ifrån att vara ledsna över internet till att det känns faktiskt riktigt, riktigt bra. Internet kommer ju att lösa sig! Det enda som är tråkigt är att de flesta flyttar denna eller nästa vecka vilket betyder att enbart jag, Linnéa, Ken, Dasha och en kille som heter Jonathan kommer att vara kvar.

Jonathan träffade vi som hastigast precis innan vi skulle sova. Han var väl lite äldre än oss kanske och ifrån Hongkong. Han verkade väldigt stressad och förklarade att han hade exams imorgon. Men som de andra verkar han väldigt snäll och trevlig.

Det är just det som glädjer mig så! Alla verkar så männskliga? Så bra sammanhållning, inga intriger och att de hittar på saker ihop. Egentligen skulle även de andra följa med på kvällen men de hade assigments och allt vet vad. Jag minns inte dessa tjejers namn, hehe. De verkar alla vara människor som “står på jorden”. Ingen verkar vara ni vet extrem festprisse, spännis, ensamvarg eller på annat sätt avvikande till de andra. Egentligen skulle itne det betyda något för sådant spelar ingen roll men fördelen med att alla är så schyssta, har god stämning, är trevliga och verkar ha samma tanke om hur atmosfären ska vara I huset så har de sjukt go sammanhållning och det var så kul att få ta del av den direkt. Det kändes verkligen jättebra!

Hur många gånger har inte jag och Linnéa varnat varandra att det kanske är “too good to be true?” men sjutton det verkar ju inte så. Bara det att de flesta åker hem... Men kasnke så ses vi I februari igen! Det vore grymt!

Så känslan och tankarna som gått under och nu efter första dagen är att jag är så glad att vi höngde med på det här, att de frågade och ville ha med oss. Det betyder så mycket. För jag tror att både jag och Linnéa eller svenskar överhuvudtaget, har lite svårt att bjuda in oss själva. Det är så lätt att man hamnar på “sin kant” och det handlar inte om att man är osocial eller otrevlig utan för att det är lite så vi alltid gjort I alla år. Men nu blandas så många kulturer, så olika fostringssätt och hur vi umgås med varann att det är bäst att bara hänga på. Och det gör vi! Det är jag glad över. Så summan av den här första dagen kan man enkelt säga att det blev så himla bra och jag är glad att den blev som den blev.

Hur som helst börjar denna roman nå sitt slut. Jag skrev det först I openoffice för att få det klart. Internet är segt men kommer upp så fort det går. KRAM