28/11
Kategori: Allmänt
Imorgon har det gått 1 månad sedan jag kramade om min mamma, en kram jag skulle vilja få gjort om tusen gånger. Dels för jag saknar mammas famn i sig, men också för att jag inte utnyttjade den som jag borde gjort. Jag var rädd för att känna för mycket så det blev en hastig, lätt, konstgjord kram. Ungefär som när man träffar någon som är bekant med, men man inte riktigt vet om man säger hej till eller inte. Så går man förbi och kanske säger hej, och får inget hej tillbaka ni vet.
Hur som helst. Igårkväll kom en del tårar när vi skypade. Det är okej, jag vet det. Jag vill inte att hela min blogg ska handla om hemlängtan, för egentligen är det något jag skäms så mycket för. Hur kan man åka iväg och bara längta hem igen? Du är 20 år, Elin, allt där hemma finns ju kvar. Frågor som rullar i huvudet. Men det måste få göra det, det är faktiskt skämmigt. Jag skäms för att känna såhär. Men jag är en ärlig person så jag säger som det är. Sanningen är blottad men ack så ärlig.
Idag vaknade jag till den där skavande, kliande känslan. Likt ett insektsbett på sommaren som man kliar på trots att man kliat bort skorpan och det röda blodet börjar rinna igen. Det är irriterande men man kan inte låta bli att klia. Det kliar och irriterar!
Även om jag ibland fylls utav den dränkande känslan av att bara vilja vakna i min egna säng, äta frukost med mamma och få pussa hunden i skägget vill jag inte hem riktigt än, åh nej. Nu har jag kommit så långt att jag bannemig får kämpa lite! Jag vet att det inte är farligt att längta och längtan i sig ska inte få förstöra för mig här. Så det är bra att planera in roliga saker, åka runt och se min omkring. Försöka tänka på allt annat. För jag vet ju att allt hemma finns kvar och jag skulle alltid vilja veta vad som väntar runt nästa hörn. Även om jag är en känslig rackare betyder det inte att jag inte är en krigare. För jag är det! En vinnande krigare. Jag har redan vunnit slaget, på sätt och vis. Det spelar ingen roll längre, för hur jag än gör är jag en vinnare.
Hm. En dag när jag har mer tid lovar jag att skriva mer om just mina tankar om mina känslor.
Jag och Linnéa gick till gymmet och körde ett rygg- och bicepspass. Vi var båda lite low, men det är okej. Vi lyckades verkligen pumpa ut det sista i bicepsen, ryggen har jag varit nöjd med de senaste att ett lite sämre pass är inte hela världen.Träningsvärken ifrån gårdagen har infunnit sig.
Vi värmde resten till lunch och smörjde in oss med solkräm och begav oss mot Cogee, där vi skulle möta upp Lina, Josefin, Linus och Jonas! De är nu tillbaka i Sydney för att stanna ett tag! De har som skrivits tidigare, fått tag på en lägenhet som de ska dela med andra! Så kul! Det var ännu mer roligt att få prata med dem igen, se vad de hade hittat på och hur de mår! Jag och Linnéa tog en buss hem och nu sitter vi här, mätta efter dagens middag och jag har snackat lite med mamma. Min dator och jag är INTE vänner då den för fjärde gången vägrar fungera nu. Åh, blir galen. Ni får ha det så bra tillsvidare. KRAM!
Hur som helst. Igårkväll kom en del tårar när vi skypade. Det är okej, jag vet det. Jag vill inte att hela min blogg ska handla om hemlängtan, för egentligen är det något jag skäms så mycket för. Hur kan man åka iväg och bara längta hem igen? Du är 20 år, Elin, allt där hemma finns ju kvar. Frågor som rullar i huvudet. Men det måste få göra det, det är faktiskt skämmigt. Jag skäms för att känna såhär. Men jag är en ärlig person så jag säger som det är. Sanningen är blottad men ack så ärlig.
Idag vaknade jag till den där skavande, kliande känslan. Likt ett insektsbett på sommaren som man kliar på trots att man kliat bort skorpan och det röda blodet börjar rinna igen. Det är irriterande men man kan inte låta bli att klia. Det kliar och irriterar!
Även om jag ibland fylls utav den dränkande känslan av att bara vilja vakna i min egna säng, äta frukost med mamma och få pussa hunden i skägget vill jag inte hem riktigt än, åh nej. Nu har jag kommit så långt att jag bannemig får kämpa lite! Jag vet att det inte är farligt att längta och längtan i sig ska inte få förstöra för mig här. Så det är bra att planera in roliga saker, åka runt och se min omkring. Försöka tänka på allt annat. För jag vet ju att allt hemma finns kvar och jag skulle alltid vilja veta vad som väntar runt nästa hörn. Även om jag är en känslig rackare betyder det inte att jag inte är en krigare. För jag är det! En vinnande krigare. Jag har redan vunnit slaget, på sätt och vis. Det spelar ingen roll längre, för hur jag än gör är jag en vinnare.
Hm. En dag när jag har mer tid lovar jag att skriva mer om just mina tankar om mina känslor.
Jag och Linnéa gick till gymmet och körde ett rygg- och bicepspass. Vi var båda lite low, men det är okej. Vi lyckades verkligen pumpa ut det sista i bicepsen, ryggen har jag varit nöjd med de senaste att ett lite sämre pass är inte hela världen.Träningsvärken ifrån gårdagen har infunnit sig.
Vi värmde resten till lunch och smörjde in oss med solkräm och begav oss mot Cogee, där vi skulle möta upp Lina, Josefin, Linus och Jonas! De är nu tillbaka i Sydney för att stanna ett tag! De har som skrivits tidigare, fått tag på en lägenhet som de ska dela med andra! Så kul! Det var ännu mer roligt att få prata med dem igen, se vad de hade hittat på och hur de mår! Jag och Linnéa tog en buss hem och nu sitter vi här, mätta efter dagens middag och jag har snackat lite med mamma. Min dator och jag är INTE vänner då den för fjärde gången vägrar fungera nu. Åh, blir galen. Ni får ha det så bra tillsvidare. KRAM!