B.R.U.T.A.L.T
Kategori: Allmänt
Hej på er,
Idag hade vi kommit överrens om att åka till Madame Toussoud's eller Wild life of Sydney. Men ibland blir inte planerna som man planerat dem helt enkelt! Vi tog dock en svängom in till Sydney för att kolla läget och för att staden saknade ju oss!
Annars går tankarna ganska trögt under de allra varmaste timmarna på dagen, då solen vare sig den lyser eller ej, avger värme som får min överläpp att svettas... Det faktiskt så. Vi har diskuterat en del om vad vi borde göra, vad vi vill göra och lite ekonomi-frågor. Räknat lite på hur vi skulle klara oss utan jobb och lite så. Både jag och Linnéa skulle klara oss rätt bra utqan jobb även om det skulle ge lite extra klirr i kassan till en större budget till framtida planer. Men det skulle GÅ och det är inte omöjligt. Jag har fått svar ifrån ett jobb jag sökt och det är hästjobbet. Men då är frågan: Är det värt det? Kommer det vara ett slitjobb? VILL jag verkligen detta? Jag är ju egentligen inte desperat efter ett jobb, och är det då detta jag vill? I Sverige var jag trött på hästjobb, visst detta är inte Sverige någonstans men ändå. Jag är inte så säker på att jag vill mocka bajs dagarna i ända här heller. Kanske låter brutalt bortskämt av en snorunge som jag men sanningen är sannerligen sann. Hur som helst vill de ha en eventuell intervju på fredag, med en bunt papper om omdömen ifrån tidigare jobb. Det låter ju käckt, men hur tusan ska jag hinna fixa fram det? Hujedamig.
Samtidigt känner jag å andra sidan att ett waitress-liknande jobb skulle ge mig mer rent för språket, inflytandes och lära känna mer "normala" människor. Nu säger jag inte att hästmänniskor är onormala, men att ni vet få mer inflytande i det vardagliga livet. Jag ska inte sopa iunder mattan att jobb som jobb eller folk som folk är alltid givande. Jaja, hur jag än vrider och vänder på det slår fördelar ut med nackdelar och jag står ändå mitt i stormen och greppar kring en lyktstolpe eller tappade glassen men har struten kvar i handen.
En bild ifrån min promenad häromdagen. Som ni ser så är det varmt (okej detta kanske inte kommer fram så tydligt) men det är soligt, folk svettas och det är varmt som satan. Ändå har "vår" strand mindre besökare än Flämslätt i Skara. Hur bra är inte vårt läge? Jag är glad att Bondi Beach inte är vår närmsta strand, där kryllar det av turister. Här skulle vi kunna tas som icke-utbölingar. Nästan,
Idag var vi inne i Sydney och gick till en sportbutik, för att kolla på proteinpulver. Tillskott, onödiga saker helt enkelt. I Sverige kan man komma lindrigt undan med ett hyfsat, illasmakande proteinpulver runt 150 :- för ett kilo eller två, här var det billigaste som inte innehöll en jäkla massa socker $70 för 900 g, alltså inte ens ett kilo för närmare 450 :-! Det är helt sinnessjukt? Det tråkiga är att jag hittar verkligen inget billigare, och de billigare alternativen, som då är oftast skit, är ändå i princip samma prisklass, kanske $60-65 vilket ändå är runt 400 :-. Hell no!
På tal om träning så tränade vi idag och det var lägg dej-schema eller B.R.U.T.A.LT (Ben, Rumpa, Usch, Tungt, Alltid, Lika, Trött - ett citat jag läste på en blogg, sant eller hur?) eller bara leg day. Ben idag. Men det är inte tråkigt, ett av mina absoluta favoritpass. Varför? För att det är gött att kötta och för att det ger i sig en go känsla. Men också för att det är så mycket kvar att lära, testa och utvecklas! Ingen har perfekt teknik men mina benböj KÄNNS bra. Jag har till och med fått beröm för dem! Idag möttes vi av att "min" stång är upptagen. (HELL NO! NEVER HAPPENDS AT THIS GYM!) Det var duracell-kaninen som hade my squat-racket. Men han var trevlig och sade något i stil med "I get emberessed if you put more weights than me". Det gjorde vi... Hehe. Egentligen är det inte min stång som ni förhoppningsvis förstår, men det är en ganska stor längdskillnad mellan mig och Linnéa så det är lättast att ha var sin ställning i och med att när det är tungt vill man (jag) inte böja mig ned och Linnéa når inte om den passar mig. Så Linnéa fick börja. Idag blev det ett utan-att-vi-själva-visste-om-det-pass med fokus på utveckling och teknik. Linnéa ville fokusera på att våga gå djupare. 60 kg på racket och fina benböj gjordes. Jag å andra sidan har egentligen bara en liten slö räv bakom örat, behöver lite pisk för att gå djupare, för ganska djupt kan jag gå utan att tappa rygg, stabiliteten eller själv grundpositionen. Men däremot har jag lite av en slö räv, men även en mental spärr som innebär att jag inte vågar lita på mig själv. Jag blir helt enkelt osäker när viktskivorna är stora, det är tungt på stången och... Jag behöver tid på mig att vänja mig vid vikterna, bli bekväm med dem. Lära känna dem ordentligt, bli vänner att vi gör det här tillsammans! Så när jag började nosa på 60 kg behövdes det en rejäl tid för mig att vänja mig. Sedan flytten har jag dock köttat på rätt okej och låg senast på 75 kg genom de tyngsta böjen. Idag körde jag med "bara" 70 kg. Det är en strålande vikt för mig personligen! Är så glad att nu kunna känna att det är en vikt jag har däruppe. Visserligen spelar inte vikten någon roll, musklerna i sig skiter fullständigt i siffran, antal rep och set, bara den får bli trött liksom. Men ändå är det en vinst för mig. Jag kommer ihåg tidigt i våras när jag kämpade med 10 kg på muskelpassen hemma på Hälsostudion.
Det jag skulle komma till var att när jag knäböjer 100 kg har jag lovat att bjuda ut Linnéa på restaurang för att fira lite! Mål ska man ha, det tror jag är bra. Jag har fler mål, ta 50 i bänk, 30 i militären, men det är inte så relevant nu, men snart och skam den som ger sig! Knäböjen följdes av den härliga mosaren, aka mina bens bästa vän, benpress. Lassa på mer vikt och det gick fint. Detta följdes upp med utfall med samma vikter som vanligt och isner att dessa börjar bli lätta och inte alls så tunga längre. Så det fick bli sumoböj med hantel mellan/på två bänkar. Tungt! Sedan var det ett par övningar kvar och allra sist en strålande favorit: Romanian deadlifts with dumbbells! Eller raka marklyft med hantlar, kändes fint i hamstrings och en give-me-five på den och Linnéa och jag var nöjda.
Idag hade vi kommit överrens om att åka till Madame Toussoud's eller Wild life of Sydney. Men ibland blir inte planerna som man planerat dem helt enkelt! Vi tog dock en svängom in till Sydney för att kolla läget och för att staden saknade ju oss!
Annars går tankarna ganska trögt under de allra varmaste timmarna på dagen, då solen vare sig den lyser eller ej, avger värme som får min överläpp att svettas... Det faktiskt så. Vi har diskuterat en del om vad vi borde göra, vad vi vill göra och lite ekonomi-frågor. Räknat lite på hur vi skulle klara oss utan jobb och lite så. Både jag och Linnéa skulle klara oss rätt bra utqan jobb även om det skulle ge lite extra klirr i kassan till en större budget till framtida planer. Men det skulle GÅ och det är inte omöjligt. Jag har fått svar ifrån ett jobb jag sökt och det är hästjobbet. Men då är frågan: Är det värt det? Kommer det vara ett slitjobb? VILL jag verkligen detta? Jag är ju egentligen inte desperat efter ett jobb, och är det då detta jag vill? I Sverige var jag trött på hästjobb, visst detta är inte Sverige någonstans men ändå. Jag är inte så säker på att jag vill mocka bajs dagarna i ända här heller. Kanske låter brutalt bortskämt av en snorunge som jag men sanningen är sannerligen sann. Hur som helst vill de ha en eventuell intervju på fredag, med en bunt papper om omdömen ifrån tidigare jobb. Det låter ju käckt, men hur tusan ska jag hinna fixa fram det? Hujedamig.
Samtidigt känner jag å andra sidan att ett waitress-liknande jobb skulle ge mig mer rent för språket, inflytandes och lära känna mer "normala" människor. Nu säger jag inte att hästmänniskor är onormala, men att ni vet få mer inflytande i det vardagliga livet. Jag ska inte sopa iunder mattan att jobb som jobb eller folk som folk är alltid givande. Jaja, hur jag än vrider och vänder på det slår fördelar ut med nackdelar och jag står ändå mitt i stormen och greppar kring en lyktstolpe eller tappade glassen men har struten kvar i handen.
En bild ifrån min promenad häromdagen. Som ni ser så är det varmt (okej detta kanske inte kommer fram så tydligt) men det är soligt, folk svettas och det är varmt som satan. Ändå har "vår" strand mindre besökare än Flämslätt i Skara. Hur bra är inte vårt läge? Jag är glad att Bondi Beach inte är vår närmsta strand, där kryllar det av turister. Här skulle vi kunna tas som icke-utbölingar. Nästan,
Idag var vi inne i Sydney och gick till en sportbutik, för att kolla på proteinpulver. Tillskott, onödiga saker helt enkelt. I Sverige kan man komma lindrigt undan med ett hyfsat, illasmakande proteinpulver runt 150 :- för ett kilo eller två, här var det billigaste som inte innehöll en jäkla massa socker $70 för 900 g, alltså inte ens ett kilo för närmare 450 :-! Det är helt sinnessjukt? Det tråkiga är att jag hittar verkligen inget billigare, och de billigare alternativen, som då är oftast skit, är ändå i princip samma prisklass, kanske $60-65 vilket ändå är runt 400 :-. Hell no!
På tal om träning så tränade vi idag och det var lägg dej-schema eller B.R.U.T.A.LT (Ben, Rumpa, Usch, Tungt, Alltid, Lika, Trött - ett citat jag läste på en blogg, sant eller hur?) eller bara leg day. Ben idag. Men det är inte tråkigt, ett av mina absoluta favoritpass. Varför? För att det är gött att kötta och för att det ger i sig en go känsla. Men också för att det är så mycket kvar att lära, testa och utvecklas! Ingen har perfekt teknik men mina benböj KÄNNS bra. Jag har till och med fått beröm för dem! Idag möttes vi av att "min" stång är upptagen. (HELL NO! NEVER HAPPENDS AT THIS GYM!) Det var duracell-kaninen som hade my squat-racket. Men han var trevlig och sade något i stil med "I get emberessed if you put more weights than me". Det gjorde vi... Hehe. Egentligen är det inte min stång som ni förhoppningsvis förstår, men det är en ganska stor längdskillnad mellan mig och Linnéa så det är lättast att ha var sin ställning i och med att när det är tungt vill man (jag) inte böja mig ned och Linnéa når inte om den passar mig. Så Linnéa fick börja. Idag blev det ett utan-att-vi-själva-visste-om-det-pass med fokus på utveckling och teknik. Linnéa ville fokusera på att våga gå djupare. 60 kg på racket och fina benböj gjordes. Jag å andra sidan har egentligen bara en liten slö räv bakom örat, behöver lite pisk för att gå djupare, för ganska djupt kan jag gå utan att tappa rygg, stabiliteten eller själv grundpositionen. Men däremot har jag lite av en slö räv, men även en mental spärr som innebär att jag inte vågar lita på mig själv. Jag blir helt enkelt osäker när viktskivorna är stora, det är tungt på stången och... Jag behöver tid på mig att vänja mig vid vikterna, bli bekväm med dem. Lära känna dem ordentligt, bli vänner att vi gör det här tillsammans! Så när jag började nosa på 60 kg behövdes det en rejäl tid för mig att vänja mig. Sedan flytten har jag dock köttat på rätt okej och låg senast på 75 kg genom de tyngsta böjen. Idag körde jag med "bara" 70 kg. Det är en strålande vikt för mig personligen! Är så glad att nu kunna känna att det är en vikt jag har däruppe. Visserligen spelar inte vikten någon roll, musklerna i sig skiter fullständigt i siffran, antal rep och set, bara den får bli trött liksom. Men ändå är det en vinst för mig. Jag kommer ihåg tidigt i våras när jag kämpade med 10 kg på muskelpassen hemma på Hälsostudion.
Det jag skulle komma till var att när jag knäböjer 100 kg har jag lovat att bjuda ut Linnéa på restaurang för att fira lite! Mål ska man ha, det tror jag är bra. Jag har fler mål, ta 50 i bänk, 30 i militären, men det är inte så relevant nu, men snart och skam den som ger sig! Knäböjen följdes av den härliga mosaren, aka mina bens bästa vän, benpress. Lassa på mer vikt och det gick fint. Detta följdes upp med utfall med samma vikter som vanligt och isner att dessa börjar bli lätta och inte alls så tunga längre. Så det fick bli sumoböj med hantel mellan/på två bänkar. Tungt! Sedan var det ett par övningar kvar och allra sist en strålande favorit: Romanian deadlifts with dumbbells! Eller raka marklyft med hantlar, kändes fint i hamstrings och en give-me-five på den och Linnéa och jag var nöjda.
Skalliga Elin under "av travningen". Altså vi brukar alltid sänka vikten till 40 kg under sista setet för att känna att det är lekande lätt, ungefär som när man hopptränade med hästen och när man var klar med den svåra övningen hoppade man om för att få hästen att förstå hur lätt det var, eller ja. Trava av efter ett pass hemma.
Kanske inget roligt inlägg alls enligt alla men så får det vara. Vi har massor på gång, egentligen. Vi har fått inbjudan till att hälsa på Hailsey där hon bodde, vart det nu låg, någon timme utanför Sydney och det vore jättekul och verkligen något vi kommer prioritera! imorgon ska vi grilla med våra mates inne i Sydney. Det ska bli spännande med en catch up och lite utbyte av erfarenheter gällande jobbsökande då de andra legat på ordentligt! Dock är jag rädd att de inte mötts av öppna armar överallt, men skam den som ger sig! Vi har inte heller mötts utav några varma famnar, men ja. Vi kämpar på och vi har varann. Det är snart jul och då blir folk allt som oftast snälla och borde ge oss massor utav kramar.
På tal om det! Vår banks motto eller ja, vad man nu ska kalla det är "When you believe you can, you can." Klyshigt men så sant! För övrigt förkortas vår bank just "CAN". Tror jag i alla fall.
Andra saker som hänt är att jag har snackat med lite vänner hemifrån och jag saknar er alla där hemma och jag hoppas att ni alla har en underbar december nu!