Att våga
Kategori: Allmänt
Att våga.
Ett par gånger har jag hört av min omgivning att jag är så modig som vågar åka ifrån Sverige, bara sådär. Att kasta sig ut i något som skulle kunna liknas som frittfall på Liseberg eller ifrån tioende metern i en simbassäng. Kanske är det så, kanske är jag modig. Men modig är mer än bara att våga. Det tror jag.
Alla är vi nog lite vilsa under tonårens år, jag tror vuxna och även personer i min ålder kan alla hålla med om att man på ett eller annat sätt försökte hitta sin identitet under ungdomen. Vissa hade en större "utveckling" än andra som höll samma, jämna fart framåt. Vissa kanske genomgick sin största utveckling senare eller tidigare. Men just under tonåren händer det så mycket, inte bara att killar för mörk röst och tjejer bröst, men även så mycket identitetsfrågor haglar. Man lär känna sig själv, eller ja. Man försöker väl så gott som det går. Man är ena dagen ledsen, ensam och känner sig som det svarta fåret. Andra dagar har man både självförtroende och är peppad på livet. Allt sådant är okej, för det är ju en del av utvecklingen. Om att hitta sig själv. Man ska under tonåren lista ut: Vem man är, vad man står för, sin sexualitet, blivande karriär och så vidare. Inte nog med det ska du plugga, jobba och hinna med fritiden som oftast är någon form av fysisk aktivetet, vänner och gärna en partner. För att inte tala om festa också!
I allt virrvarr om sin stora identitesfråga så står man där. Antingen ganska lugn eller helt totalt förvirrad. Sådan var jag. Jag var förvirrad. Jag både stressade och pressade mig själv. Det kanske inte syntes så väl de första åren, men efter ett tag så är det inte lika genomskinligt för resten utav världen. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att jag varit sämst. Dålig, ful. Jag har haft, till synes fullständigt tramsiga och korkade, "ramsor" om mig själv. Det kunde handla om mig som person eller mitt utseende. Den som "betydde" mest var F:et: Fet, Finnig och fantastiskt Ful. Nu kan jag säga att jag aldrig varit ett enda utav de påståenderna men då var det på blodigt allvar. Att aldrig känna att man duger till, skyller alla motgånger kring en på att jag liksom bar på en ond skugga över mig som drog med sig allt negativt. Det vet jag också idag att det inte stämmer, men däremot brukar negativt tänk faktiskt dra åt sig negativa handligar, men det är ju egentligen bara logiskt.
Fylld utav skam, självhat och självförakt började jag hoppas mer och mer på att min tid på jorden skulle bli kort och lågsam, inte skulle jag komma lindrigt undan, det vore ju inte rättvist. Det konstiga är, och jag vet om det så väl själv, att man blir expert på att dölja alla känslor och tankar inför andra. För att få utlopp av alla känslor, tankar och för att slippa tänka på livet och istället på smärta var det ett enkelt val: Eftersom jag var fet och värdelös låg det nära till att fokusera och ägna all tanke på att, just precis. Svälta.
Om det är något jag någonsin vet att jag är ruksigt bra på, så är det att just svälta mig själv. Det låter kanske lite komiskt, och egentligen är det ju väldigt hemskt. Men jag är något utav en expert på det. Att ägna hela livet till att just tänka på mat, mat och mat. Men aldrig äta. Jag är en matälskare och alltid varit, men det är skillnad på friskhet och sjukdom!
Jag har länge tänkt att jag vill att alla som lär känna mig NU inte ska behöva lära känna sjuka-Elin. För den delen finns inte längre, men det är ändå en period i mitt liv som alltid kommer vara just en period i mitt liv. En väldigt betydande sådan, min hittills största livskris och egentligen den tiden jag blev kär i mig själv och jag och Elin gifte oss med varann.
Tillbaka till svälten. Siffror blev viktiga. Min största fiende var mat. Min största farhåga var att äta. Ju mindre jag åt, destu sämre fungerar huvudet. Ju sjukare blir man. När detta pågår under flera månaders tid, ja då är man liksom förlorad i sig själv. För att göra en lång historia kort: Jag åt mindre och mindre, hade tvångsbeteenden och de enda få känslorna jag kände var: Rädsla, ledsamhet, ensamhet, ångest, rädsla, ångest, ångest och åter ångest. Jag insåg nog aldrig hur hela mitt liv raserades. Relationer krossades. Jag svek. Ljög. Allt för att dämpa ångesten som lurade precis överallt. Som viskade hur dålig jag var. Hur ful jag var och hur värdelös jag var. Hur jag än gjorde så var jag sämst. Dög aldrig till, det enda jag var god nog till var att sakta försvinna, dö. Svälta. Istället för att ta tag i sina egna, inre problem (som jag tror ju egentligen bara var en fråga om VEM JAG ÄR, och en avsakaknad av både självförtoende, självkänsla och självrespekt)
Jag trodde på fullaste allvar att jag var helt anonym med det här, att det inte alls syntes utåt och herregud, varför kollade folk på mig så? Var jag så fet att folk alltså behövde glo på mig? Det triggade ju bara mer och mer. Så sjuka tankar, så dumma tankar! Så felaktiga. Men är man sjuk, så är man. Men det visste jag ju inte. Jag visste inte att jag var sjuk. Jag trodde jag bara var utvald till att behöva plågas. Deprission. Ätstörning.
Men nu lämnar vi det! Det är ingen rolig läsning, för vet ni vad det bästa är? Bara för mam varit på botten betyder inte det att man inte kan nå toppen! På något jävla vänster så kom jag på rätt köl igen. Jag vet inte om det var den gången jag hörde Elina Stridhs låt för första gången och jag minns att jag sprang vägen hem och ramlade ihop, för mina ben var så trötta, eller när min hals var så sårig och svullen och jag kunde knappt prata, eller om det var när jag gick två mil i -20 grader med blödande fötter i converse? Jag vet inte, men något skedde och jag kom på fötter igen, och vet ni vad? Jag gjorde mig själv väldigt stolt. Det är bland det bästa jag någonsin gjort och är så evigt tacksam! På något sätt började jag, äntligen, förstå. JAG HADE FATTAT.
Jag tyckte inte alls att jag var fet. Jag var rätt tanig. Jag var inte ful, jag är rätt söt. Jag är inte värdelös, jag är faktiskt både unik och värdefull. Jag kunde plötsligt värdesätta saker i livet. Inte bara vänner, familj. Men även att fåglar kvittrar och solen skiner. Låter så klyshigt, men känslan när man kände sig enad med sig själv, när Elin och jag blev bästa vänner, när vi blev enade i samma kropp. För när jag kände för första gången att Elin är in bästa vän, att hon är min trygghet, att jag gillar henne och att hon egentligen bara vill mitt bästa. Då var det som om himlen sprack upp i raketer vid nyår eller regnet störtar ner en varm sommardag. Den dagen, jag minns inte när insåg jag att min egentliga och enda trygghet är mig själv. Sålänge jag har Elin är jag i de mest trygga händer som finns. Så länge Elin går bredvid mig, hand i hand med mig, vet jag att jag alltid klarar mig. Att Elin gör allt för mig. Att hon inte är dum, den där Elin.
Det låter kanske schizo-aktigt att se sig själv som i två delar, men vi är ju egentligen bara en person. Men jag måste vara bästa vän med Elin och det är jag nu. Det är trygghet!
Men man måste våga. Våga vara rädd, våga slänga sig ut. Våga drömma och gå efter drömmen! Det är inte lätt. Man kommer snubbla på sina fötter, slå i huvdet och gå långa omvägar. Men vad gör det? Ju bredare du går, destu mer hinner du lära och se. Jag vågade ändra på mitt livs riktning och på sätt och vis är denna resan en revansch för mig. För att jag tog tillbaka MITT liv av något/någon tog ifrån MIG. Jag skulle i så fall säga mer att jag är modig som vågade lämna mitt förflutna och låta en ny sida skrivas än att jag modig som vågade åka utomlands. Jag skulle kunna identifera mig som modig till en viss del, men för det mesta handlar jag nog FÖRE jag tänker. En gång frågade Linnéa mig om jag sett "Yes man" någon gång, för jag säger alltid ja till inbjudande fröslag som att hänga med på saker. Ja, jag har sett den filmen men egentligen har jag nog mer sagt "ja til llivet" än JA bara för att inte säga nej. Kom på att de säger "JA till livet" i filmen också, haha.
För att på något sätt knyta ihop säcken jag just öppnat vill jag säga att jag är trött på att styras av rädslor. Se problem istället för utmaningar och se mig själv som en förlorare när jag är en vinnare. Idag är jag inte längre rädd för att vara rädd, det är en del av livet. Men istället för att styras av det blir jag mer och mer pepp på att övervinna rädslor, eller oron eller tvekan eller vad man nu kan se som ett orosmoln på ens egen himmel. Alla dagar är inte självklara med pepp som gör att det ryker ifrån mina fötter. Jag känner mig inte världsbäst varje dag och vissa dagar känner jag mig både värdelös och fet. Men det betyder inte att jag är det, eller att jag låter mig styras utav det. Jag låter det passera. Jag vet ju att det går över, alla känslor är okej att känna! Jag vat ju egentligen både hur och vad jag står i tanken, i känslor och allt. Men ibland är det skönt att låta ytan röra om lite grann.
Såvida om jag är modig eller inte, eller om jag vågar eller inte. Jag vet inte, men en sak vet jag. Jag vägrar låta mig styras utav rädslor och är inte längre skräckslagen utav att ställas mig utanför min komfortzon. Jag har postat tidigare inlägg om just komfortzon-scenarion. Sålänge den är i ständig utveckling, så blir komfortzonerna än större. Numera klarar jag det mesta, med Elin i sällskap. Utan henne går det ju inte! Det är bland det bästa som hänt mig. Att jag lärde känna mig själv på riktigt.
Precis som jag och Linnéa just satt och diskuterade är fenomenet "det är någon mening med allt som händer" som vi båda tror på (nu har jag massor att blogga, haha.) så tror jag även detta ingår där. Just den här identitet-frågan, resan och modet i sig. Det är någon mening med allt, likaså detta. Det är ganksa skönt att lägga ansvaret på något annat till frågan "varför" också.
Så är jag modig? Kanske är jag det. Jag är nog ändå det. Litegrann. Jag vågar vara modig. Men också rädd, ledsen, ensam och glad. Jag vågar också vara ensam och ställas inför problem. Och vad är ett problem egentligen? Går det att lösa - varför oroa sig? Går det inte att lösa? - varför oroa sig?
Nu kanske jag mer drog i lösa trådar än att komma fram till något konkret i inlägget, men ni som läste får en gulstjärna i kanten! ♥
Alla är vi nog lite vilsa under tonårens år, jag tror vuxna och även personer i min ålder kan alla hålla med om att man på ett eller annat sätt försökte hitta sin identitet under ungdomen. Vissa hade en större "utveckling" än andra som höll samma, jämna fart framåt. Vissa kanske genomgick sin största utveckling senare eller tidigare. Men just under tonåren händer det så mycket, inte bara att killar för mörk röst och tjejer bröst, men även så mycket identitetsfrågor haglar. Man lär känna sig själv, eller ja. Man försöker väl så gott som det går. Man är ena dagen ledsen, ensam och känner sig som det svarta fåret. Andra dagar har man både självförtroende och är peppad på livet. Allt sådant är okej, för det är ju en del av utvecklingen. Om att hitta sig själv. Man ska under tonåren lista ut: Vem man är, vad man står för, sin sexualitet, blivande karriär och så vidare. Inte nog med det ska du plugga, jobba och hinna med fritiden som oftast är någon form av fysisk aktivetet, vänner och gärna en partner. För att inte tala om festa också!
I allt virrvarr om sin stora identitesfråga så står man där. Antingen ganska lugn eller helt totalt förvirrad. Sådan var jag. Jag var förvirrad. Jag både stressade och pressade mig själv. Det kanske inte syntes så väl de första åren, men efter ett tag så är det inte lika genomskinligt för resten utav världen. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att jag varit sämst. Dålig, ful. Jag har haft, till synes fullständigt tramsiga och korkade, "ramsor" om mig själv. Det kunde handla om mig som person eller mitt utseende. Den som "betydde" mest var F:et: Fet, Finnig och fantastiskt Ful. Nu kan jag säga att jag aldrig varit ett enda utav de påståenderna men då var det på blodigt allvar. Att aldrig känna att man duger till, skyller alla motgånger kring en på att jag liksom bar på en ond skugga över mig som drog med sig allt negativt. Det vet jag också idag att det inte stämmer, men däremot brukar negativt tänk faktiskt dra åt sig negativa handligar, men det är ju egentligen bara logiskt.
Fylld utav skam, självhat och självförakt började jag hoppas mer och mer på att min tid på jorden skulle bli kort och lågsam, inte skulle jag komma lindrigt undan, det vore ju inte rättvist. Det konstiga är, och jag vet om det så väl själv, att man blir expert på att dölja alla känslor och tankar inför andra. För att få utlopp av alla känslor, tankar och för att slippa tänka på livet och istället på smärta var det ett enkelt val: Eftersom jag var fet och värdelös låg det nära till att fokusera och ägna all tanke på att, just precis. Svälta.
Om det är något jag någonsin vet att jag är ruksigt bra på, så är det att just svälta mig själv. Det låter kanske lite komiskt, och egentligen är det ju väldigt hemskt. Men jag är något utav en expert på det. Att ägna hela livet till att just tänka på mat, mat och mat. Men aldrig äta. Jag är en matälskare och alltid varit, men det är skillnad på friskhet och sjukdom!
Jag har länge tänkt att jag vill att alla som lär känna mig NU inte ska behöva lära känna sjuka-Elin. För den delen finns inte längre, men det är ändå en period i mitt liv som alltid kommer vara just en period i mitt liv. En väldigt betydande sådan, min hittills största livskris och egentligen den tiden jag blev kär i mig själv och jag och Elin gifte oss med varann.
Tillbaka till svälten. Siffror blev viktiga. Min största fiende var mat. Min största farhåga var att äta. Ju mindre jag åt, destu sämre fungerar huvudet. Ju sjukare blir man. När detta pågår under flera månaders tid, ja då är man liksom förlorad i sig själv. För att göra en lång historia kort: Jag åt mindre och mindre, hade tvångsbeteenden och de enda få känslorna jag kände var: Rädsla, ledsamhet, ensamhet, ångest, rädsla, ångest, ångest och åter ångest. Jag insåg nog aldrig hur hela mitt liv raserades. Relationer krossades. Jag svek. Ljög. Allt för att dämpa ångesten som lurade precis överallt. Som viskade hur dålig jag var. Hur ful jag var och hur värdelös jag var. Hur jag än gjorde så var jag sämst. Dög aldrig till, det enda jag var god nog till var att sakta försvinna, dö. Svälta. Istället för att ta tag i sina egna, inre problem (som jag tror ju egentligen bara var en fråga om VEM JAG ÄR, och en avsakaknad av både självförtoende, självkänsla och självrespekt)
Jag trodde på fullaste allvar att jag var helt anonym med det här, att det inte alls syntes utåt och herregud, varför kollade folk på mig så? Var jag så fet att folk alltså behövde glo på mig? Det triggade ju bara mer och mer. Så sjuka tankar, så dumma tankar! Så felaktiga. Men är man sjuk, så är man. Men det visste jag ju inte. Jag visste inte att jag var sjuk. Jag trodde jag bara var utvald till att behöva plågas. Deprission. Ätstörning.
Men nu lämnar vi det! Det är ingen rolig läsning, för vet ni vad det bästa är? Bara för mam varit på botten betyder inte det att man inte kan nå toppen! På något jävla vänster så kom jag på rätt köl igen. Jag vet inte om det var den gången jag hörde Elina Stridhs låt för första gången och jag minns att jag sprang vägen hem och ramlade ihop, för mina ben var så trötta, eller när min hals var så sårig och svullen och jag kunde knappt prata, eller om det var när jag gick två mil i -20 grader med blödande fötter i converse? Jag vet inte, men något skedde och jag kom på fötter igen, och vet ni vad? Jag gjorde mig själv väldigt stolt. Det är bland det bästa jag någonsin gjort och är så evigt tacksam! På något sätt började jag, äntligen, förstå. JAG HADE FATTAT.
Jag tyckte inte alls att jag var fet. Jag var rätt tanig. Jag var inte ful, jag är rätt söt. Jag är inte värdelös, jag är faktiskt både unik och värdefull. Jag kunde plötsligt värdesätta saker i livet. Inte bara vänner, familj. Men även att fåglar kvittrar och solen skiner. Låter så klyshigt, men känslan när man kände sig enad med sig själv, när Elin och jag blev bästa vänner, när vi blev enade i samma kropp. För när jag kände för första gången att Elin är in bästa vän, att hon är min trygghet, att jag gillar henne och att hon egentligen bara vill mitt bästa. Då var det som om himlen sprack upp i raketer vid nyår eller regnet störtar ner en varm sommardag. Den dagen, jag minns inte när insåg jag att min egentliga och enda trygghet är mig själv. Sålänge jag har Elin är jag i de mest trygga händer som finns. Så länge Elin går bredvid mig, hand i hand med mig, vet jag att jag alltid klarar mig. Att Elin gör allt för mig. Att hon inte är dum, den där Elin.
Det låter kanske schizo-aktigt att se sig själv som i två delar, men vi är ju egentligen bara en person. Men jag måste vara bästa vän med Elin och det är jag nu. Det är trygghet!
SKITPOMMFRITT!!! Har jag ens ägt såhär långt hår?
Men man måste våga. Våga vara rädd, våga slänga sig ut. Våga drömma och gå efter drömmen! Det är inte lätt. Man kommer snubbla på sina fötter, slå i huvdet och gå långa omvägar. Men vad gör det? Ju bredare du går, destu mer hinner du lära och se. Jag vågade ändra på mitt livs riktning och på sätt och vis är denna resan en revansch för mig. För att jag tog tillbaka MITT liv av något/någon tog ifrån MIG. Jag skulle i så fall säga mer att jag är modig som vågade lämna mitt förflutna och låta en ny sida skrivas än att jag modig som vågade åka utomlands. Jag skulle kunna identifera mig som modig till en viss del, men för det mesta handlar jag nog FÖRE jag tänker. En gång frågade Linnéa mig om jag sett "Yes man" någon gång, för jag säger alltid ja till inbjudande fröslag som att hänga med på saker. Ja, jag har sett den filmen men egentligen har jag nog mer sagt "ja til llivet" än JA bara för att inte säga nej. Kom på att de säger "JA till livet" i filmen också, haha.
För att på något sätt knyta ihop säcken jag just öppnat vill jag säga att jag är trött på att styras av rädslor. Se problem istället för utmaningar och se mig själv som en förlorare när jag är en vinnare. Idag är jag inte längre rädd för att vara rädd, det är en del av livet. Men istället för att styras av det blir jag mer och mer pepp på att övervinna rädslor, eller oron eller tvekan eller vad man nu kan se som ett orosmoln på ens egen himmel. Alla dagar är inte självklara med pepp som gör att det ryker ifrån mina fötter. Jag känner mig inte världsbäst varje dag och vissa dagar känner jag mig både värdelös och fet. Men det betyder inte att jag är det, eller att jag låter mig styras utav det. Jag låter det passera. Jag vet ju att det går över, alla känslor är okej att känna! Jag vat ju egentligen både hur och vad jag står i tanken, i känslor och allt. Men ibland är det skönt att låta ytan röra om lite grann.
Såvida om jag är modig eller inte, eller om jag vågar eller inte. Jag vet inte, men en sak vet jag. Jag vägrar låta mig styras utav rädslor och är inte längre skräckslagen utav att ställas mig utanför min komfortzon. Jag har postat tidigare inlägg om just komfortzon-scenarion. Sålänge den är i ständig utveckling, så blir komfortzonerna än större. Numera klarar jag det mesta, med Elin i sällskap. Utan henne går det ju inte! Det är bland det bästa som hänt mig. Att jag lärde känna mig själv på riktigt.
Precis som jag och Linnéa just satt och diskuterade är fenomenet "det är någon mening med allt som händer" som vi båda tror på (nu har jag massor att blogga, haha.) så tror jag även detta ingår där. Just den här identitet-frågan, resan och modet i sig. Det är någon mening med allt, likaså detta. Det är ganksa skönt att lägga ansvaret på något annat till frågan "varför" också.
Så är jag modig? Kanske är jag det. Jag är nog ändå det. Litegrann. Jag vågar vara modig. Men också rädd, ledsen, ensam och glad. Jag vågar också vara ensam och ställas inför problem. Och vad är ett problem egentligen? Går det att lösa - varför oroa sig? Går det inte att lösa? - varför oroa sig?
Nu kanske jag mer drog i lösa trådar än att komma fram till något konkret i inlägget, men ni som läste får en gulstjärna i kanten! ♥