5/11
Kategori: Allmänt
Hej på er!
Ska alldeles strax säga tack för denna torsdag och lägga ned datorn. Men ska uppdatera er lite snabbt först! Dagen började likt sina vanliga rutiner, ägg kokas och gröten tillreds. Jag äter alltid gröt med keso och plommon. Torkade, förstås. Dessa biter jag av i mindre bitar med hjälp av tänderna, förr använde jag en sax men de små rackarna klobbade bara sig fast på saxen. Biter jag kan jag ju liksom få dem att landa exakt där jag vill ha dem.
Ni ser? Även här är rutiner skönt och hemmavant. Vi i Sverige är vana vid att förstora saker och ting, som om livet vore helt annorlunda på andra sidan jorden än hemma i Sverige. Visst är det så, jag menar här är det varmt i december och man växer inte upp med skoluniform och rödljusen på gatorna är inte alls så många som här. Men ändå, folk ser oliak ut och det gör alla, här som i Sverige. Men ändå förskönar man nog utlandslivet på sätt och vis. Men jag tror minst lika stor % av invånarna här, likt Sverige, bara längtar efter sin semester, få sluta jobbet och komma hem till vad för dem är en familj, eller ett hem, eller ja. Ha en vardag helt enkelt. Så exoktiskt är det för oss kanske. Vi är inte vana vid att gå längs Darling Harbour Bridge kvällstid då alla kontor längs de megastora, enorma skyskraporna tecka sig framför oss likt ett hav av ljus och höga som en flodvåg. Det är exotiskt för mig, som är van vid barren i skogen och samma gamla domkyrka. Men för alla de andra, som gått där var dag, är det för mig barren och domkyrkan. De kanske hade tappat hakan när jag visa dem runt i Skara. Sett saker som jag aldrig lagt märke till, inte sett skönheten i det jag kallat vardagen.
Ska alldeles strax säga tack för denna torsdag och lägga ned datorn. Men ska uppdatera er lite snabbt först! Dagen började likt sina vanliga rutiner, ägg kokas och gröten tillreds. Jag äter alltid gröt med keso och plommon. Torkade, förstås. Dessa biter jag av i mindre bitar med hjälp av tänderna, förr använde jag en sax men de små rackarna klobbade bara sig fast på saxen. Biter jag kan jag ju liksom få dem att landa exakt där jag vill ha dem.
Ni ser? Även här är rutiner skönt och hemmavant. Vi i Sverige är vana vid att förstora saker och ting, som om livet vore helt annorlunda på andra sidan jorden än hemma i Sverige. Visst är det så, jag menar här är det varmt i december och man växer inte upp med skoluniform och rödljusen på gatorna är inte alls så många som här. Men ändå, folk ser oliak ut och det gör alla, här som i Sverige. Men ändå förskönar man nog utlandslivet på sätt och vis. Men jag tror minst lika stor % av invånarna här, likt Sverige, bara längtar efter sin semester, få sluta jobbet och komma hem till vad för dem är en familj, eller ett hem, eller ja. Ha en vardag helt enkelt. Så exoktiskt är det för oss kanske. Vi är inte vana vid att gå längs Darling Harbour Bridge kvällstid då alla kontor längs de megastora, enorma skyskraporna tecka sig framför oss likt ett hav av ljus och höga som en flodvåg. Det är exotiskt för mig, som är van vid barren i skogen och samma gamla domkyrka. Men för alla de andra, som gått där var dag, är det för mig barren och domkyrkan. De kanske hade tappat hakan när jag visa dem runt i Skara. Sett saker som jag aldrig lagt märke till, inte sett skönheten i det jag kallat vardagen.
För att komam tillbaka till verkligheten ska jag tala om att nu har vi minnsann efter uppmaningar av vår hyresvärd skrivit om våra CV'n. Känns himla kul att ljuga om erfarenheter som är tomma likt kolsyrebubblor i en nyöppnad colaburk, men Shirley, hyresvärden berättade att det minnsann inte är lögner. Det är såhär det går till. Nåväl, vi fick skickat dem till henne för utskrift sedan får vi se vad detta leder till!
Vid fyra tiden begav vi oss in till Sydney för vi skulle grilla med resten av familjen, eller en del utav den. Vi mötte Lina, Linus och Josse på Coles i Pyrmont, där de bor. Efter ett långt besök på Coles där vi skulle komma fram till vad vi skulle laga (grillen var eventuellt inte användbar, ugnen oupptäckt osv) så bestämdes det för biffar med råstekta potatisar. Vi blev inbjudna till deras mysiga lägenhet och där väntade lille Jonas på oss! Efter något som kändes som en evighet blev maten klar! Innan dess hade vi gått husesyn (ingen otrolig vandring men mysigt har de allt! Julstämning efter besök på IKEA). Maten var helt okej, något smaklöst men vad tusan spelar det för roll när man får vara med sina vänner igen? De är saknade och man märker när man är ifrån dem hur mycket de betyder för en, hur mycket man faktiskt uppskattar dem. Jag kände mig mer eller mindre hel när jag var där. Komplett. Inte så att jag känner mig halv nu, eller innan, men mer en familjär känsla spred sig inombords liksom, ni vet så där varm och man skulle kunna identifiera sig med en katt som ligger i soffan ihoprullad till en kanelbulle, med slutna ögon och kurrar så där mysigt. Nöjd med tillvaron här och nu liksom.
Efter en massa snack om allt mellan himmel och jord tog vi våra trogna apostlahästar till Hyde Park där vi tog en buss hem. I med pluggar i öronen och musik sattes på. Svara meddelanden på favebook och kik. Kolla instagram. På vägen hem gick dock bussen sönder eller något så vi fick hoppa på en annan buss som väntade bakom oss. Hur de lyckats tajma vår buss strejk och den bakomvarandes räddning vet jag inte, men hem till Anzac Parade kom vi och gick vår sista halvkilometer hem. Hemma hivade i oss vatten, lät min dator ladda ned gratis antivirus program, fy skäms Elin som inte haft detta, och nu ligger vi här som döda sillar och borde sova. Vilket jag ska nu! KRAM!
Vid fyra tiden begav vi oss in till Sydney för vi skulle grilla med resten av familjen, eller en del utav den. Vi mötte Lina, Linus och Josse på Coles i Pyrmont, där de bor. Efter ett långt besök på Coles där vi skulle komma fram till vad vi skulle laga (grillen var eventuellt inte användbar, ugnen oupptäckt osv) så bestämdes det för biffar med råstekta potatisar. Vi blev inbjudna till deras mysiga lägenhet och där väntade lille Jonas på oss! Efter något som kändes som en evighet blev maten klar! Innan dess hade vi gått husesyn (ingen otrolig vandring men mysigt har de allt! Julstämning efter besök på IKEA). Maten var helt okej, något smaklöst men vad tusan spelar det för roll när man får vara med sina vänner igen? De är saknade och man märker när man är ifrån dem hur mycket de betyder för en, hur mycket man faktiskt uppskattar dem. Jag kände mig mer eller mindre hel när jag var där. Komplett. Inte så att jag känner mig halv nu, eller innan, men mer en familjär känsla spred sig inombords liksom, ni vet så där varm och man skulle kunna identifiera sig med en katt som ligger i soffan ihoprullad till en kanelbulle, med slutna ögon och kurrar så där mysigt. Nöjd med tillvaron här och nu liksom.
Efter en massa snack om allt mellan himmel och jord tog vi våra trogna apostlahästar till Hyde Park där vi tog en buss hem. I med pluggar i öronen och musik sattes på. Svara meddelanden på favebook och kik. Kolla instagram. På vägen hem gick dock bussen sönder eller något så vi fick hoppa på en annan buss som väntade bakom oss. Hur de lyckats tajma vår buss strejk och den bakomvarandes räddning vet jag inte, men hem till Anzac Parade kom vi och gick vår sista halvkilometer hem. Hemma hivade i oss vatten, lät min dator ladda ned gratis antivirus program, fy skäms Elin som inte haft detta, och nu ligger vi här som döda sillar och borde sova. Vilket jag ska nu! KRAM!